mina tankar är i kaos...

Hur kunde det bli så här fel?

Det skulle ju alltid vara du och jag..
Vi skulle ju visa varandra världen och inget fick nånsin komma mellan oss.
Men nånting kommer alltid i mellan och någon slutar alltid älska först.
Men varför kan det aldrig vara jag?
Och nu träffar du mig för att lindra ditt dåliga samvete och för att hjälpa mig att ta mig igenom min situation.(detta händer bara i mina drömmar)
Men jag vill inte ta mig igenom någonting..

Varje litet steg du tar och varje gång som du ler,
hugger det till i mitt bröst..
för jag vet att jag aldrig, aldrig, aldrig mer
kommer få ligga bredvid, kalla dig för min.

Och nu när jag inte har dig, så tycker jag att jag ser dig överallt,
och när blev den här stan så liten?
Vart jag än vänder mig så frågar alltid någon hur det är?
Förstår dom inte att det inte går över i första taget, att det kommer ta tid att glömma, eller vaddå glömma jag vill inte glömma.. Den tid jag fick med dig har varit den bästa i mitt liv, synd bara att det inte höll. Att jag inte var den där speciella som du kunde gjort allt för.. Som det där klassiska man alltid hör..
Jag kan gå genom eld och vatten för dig min älskade, min älskling.. Men det hör väl bara till filmens, böckernas och musikens värld..
Och mina vänner försöker trösta..
och drar med mig på fester och presenterar mig alltid extra artigt
men jag skiter i vilket och går alltid hem först,
och jag sover mycket mer än jag borde.
Och jag vet att det går över och kommer kännas bättre men
varför är man alltid en nybörjare på sånt här?